Under en utgrävning vid staden Carspach i östra Frankrike hittade franska arkeologer ett väl bevarat ögonblick från det förflutna. Efter 94 år upptäcktes kropparna från tjugoen tyska soldater, många av dem sittande eller liggande i samma position som vid dödsögonblicket. Dessa var några av de miljontals soldater som förlorade livet på västfronten under första världskriget. Efter ett granatanfall i mars år 1918 mot den skyttegrav som utgjorde soldaternas position kollapsade värnet och begravde ett trettiotal människor. Tretton av dem grävdes upp av sina levande kamrater men de återstående tjugoen fick ligga kvar i det raserade värnet på grund av fara. Utöver soldaternas kvarlämningar har arkeologerna även hittat mängder av andra föremål, däribland väl bevarade tidningar, glasögon, vinflaskor, böcker och skelettet av den get som tros ha försett de stridande med mjölk. Fyndet påminner i hög grad om ruinerna av den antika staden Pompeji där invånarnas kroppar i likhet med de nyss funna tyska soldaternas hittades i samma positioner som vid dödsögonblicket.

Soldaternas vardag på västfronten var allt annat än avundsvärd. Maskingevären försvårade, för att inte säga omöjliggjorde, anfall utan pansarvagnar och efter att den tyska offensiven hade hejdats 1914 av britter och fransmän fastnade båda sidor i ett skoningslöst skyttegravskrig i fyra år. Försök gjordes för att bryta dödläget men massanfall åstadkom endast några meter av landvinningar till mycket höga priser i människoliv. Omständigheterna var så svåra att det inte var ovanligt att soldater på permission försökte bli smittade med veneriska sjukdomar för att bli tjänsteodugliga. Historikern Peter Englund skriver i Populär Historia nr. 10 2008 att det mest groteska exemplet på detta var handeln med gonorrévar. Desperata soldater köpte infekterande var och smörjde in sig själva med det för att bli sjuka; vissa gick så långt att de stoppade varet i ögonen och drabbades av livslång blindhet. Dessa förhållanden fångar något av den känsla av dödsångest och meningslöshet som tycktes känneteckna livet för skyttegravarnas invånare. Ett annat exempel på krigets förtvivlan var reaktionen från en av de italienska soldater som tillfångatogs i Castelgomberto under december 1917 av fienden efter trettio månader av hårda strider och svält. Med tårar i ögonen regredierade han och utbrast: ”Men vad kommer mamma att säga!”

När det inte längre finns någon som kan vittna om ställningskrigets helvete är det på sätt och vis lyckosamt när de döda tidvis återbördas från jorden och påminner de levande om den tragedi som kostade miljoner mäns och pojkars liv. Inte minst får den enskilde dåtida soldaten en identitet genom de artefakter i form av personliga tillhörigheter som hittas. Det tjänar som ett gott exempel för de aktörer som i dagens värld överväger våld som ett alternativ för att lösa konflikter.