Frågan är densamma, oavsett hur många generationer det är som går. Man känner sig nere, är ledsen, gråter eller till och med hamnar i chocktillstånd när det enda man kan göra är att se på när någon man älskar dör. Vissa kan ångra alla saker som de har sagt till personen som gått bort, eller ångrar att man inte träffades och umgicks mer innan personen lämnade världen. Men man kan inte vrida tillbaka tiden. Har en person dött, så är det för sent.

Hur hanterar man då känslorna? Vissa tänker tillbaka på allt som man gjort tillsammans, allt som har sagts dem emellan, allt som man velat säga. Alla minnen blir för överväldigande, och man vill gråta. Men trots det försöker man leva vidare, gå vidare, försöka leva med ett leende på läpparna, men allt som man har missat att göra tillsammans lägger sig som ett tjockt lager is som hindrar en från att ta sig därifrån.

Igår hörde jag nyheten om att en barndomsvän gått bort. Alla mina tankar går till hans familj som förlorat en underbar familjemedlem. Han läste sagor för oss när vi alla bara var fyra, vi lekte Hulken tillsammans, och han kunde räkna med huvudräkning fortare än en miniräknare. Han är redan saknad.