Läste i en tidningsartikel igår att det är status och ett mått på framgång att skaffa fler än två barn och hellre ett fjärde. Enligt min åsikt och tycke om detta är det ingen konst att skaffa barn. Det gör dig inte till någon supermänniska. Det som är en konst är att ta hand om dem och ge varje barn den tid, uppmärksamhet och kärlek som dem behöver. Att själv kunna göra detta utan hjälp utav div barnflickor och städtrupper som kommer, det är framgång. Plus att ha fyra barn med fyra olika pappor är INTE status för mig, snarare ett nederlag. Det skulle vara en jäkla förvirring för både mig som mamma att hålla reda på alla pappor . Och stackars barn ! Ja, jag säger det ! Just det ! Stackars barn, vilken jobbig röra och många frågor på det. Den största frågan jag skulle ställa mig själv är just: Hur tänkte jag och varför hade jag detta behov? Självförverkligande? Fruktsam till tusen= En sjujäkla till kvinna?

Jag är äldst av 6 syskon , alla med både samma mamma och pappa. Och nej! Jag är inte lyckligare, för att jag och mina syskon har samma föräldrar. Jag tycker att två barn räcker. Inte bara för att just jag har 2 barn, utan att jag har valt att just skaffa 2. För mig är det enkelt! För att jag ska kunna ge dem allt som jag saknade när jag var liten vilket är väldigt mycket! Alla har sina mått på framgång men ibland tror jag människan är en väldigt dum varelse som saknar något slags sunt förnuft, insikt och moral! Framgång och super för mig är att ha en inre styrka att göra allt som krävs idag för ett bättre liv imorgon. Ta hand om det du har på bästa sätt och inte överbelasta i tron om det skulle föra upp dig och din familj en rang på statuslistan för att senare se att att det var någon som blev lidande för "min syn och tro" på framgång. 

Jag slutar med att säga att: Så länge barnet är välkommet till världen, får den plats, tid, energi och kärlek den behöver. Trygghet, kramar, pussar och närhet den ska känna. Men alltför många barn blir svikna på allt detta innan dem ens har hunnit komma till vår moder jord. Inget barn bör bli lidande för vuxnas egoistiska leverne och tänk.